Grisen är min allra äldsta följeslagare, då hon kom till mig på mitt dop med en lyckoslant i sin mage. Fortfarande är slanten den enda som klirrar i hennes ekande mage. Grisen borde vara den som vet mest om mig, men hennes minne börjar svikta och minnena från den tidigaste tiden med mig blandas med nya minnen i en röra som blir snurrigare och snurrigare. Idag står hon högt uppe på en hylla och tittar ner på världen under henne. Ibland vill jag pilla ut slanten och se vilken valör den har, men så tänker jag, lite vidskepligt, att det skulle föra otur med sig så den får vara kvar.
Vad kul med sådana saker fulla med minnen! Förstår att den är väldigt speciell för dej! Väldigt fin är den! Trevlig kväll!
SvaraRaderaJag hade en sparris också men gniden som jag var så tömde jag den ganska snabbt! :-)
SvaraRadera